Mitt Kina – 我的中国

Under mitt senaste besök i Peking hamnade vi på ett så kallat tehus. Där fick vi vara med om en så kallad teceremoni. Vilket i princip går ut på att man får smaka på en massa tesorter och får en beskrivning av de olika sorternas karaktärer, odlingsegenskaper och historia. Och visst är det intressant att få reda på att vissa tesorter ska drickas i mindre dryckeskärl och vissa lite svalare.

Efter ceremonin börjar den viktiga delen för tehuset, själva försäljningen. Mängder med tesorter i vackra förpackningar, tekoppar och tekannor och tillbehör. Och allt är riktigt dyrt. Fast det insåg vi inte då, men det blev väldigt tydligt när vi hittade en tebutik några kvarter från vårt hotell. Här var det helt andra priser. Visserligen var utbudet inte lika stort men mer än väl för oss.

Jag upptäckte även hur törstsläckande te kan vara i det varma fuktiga klimatet. Som svensk köpte jag hela tiden kallt vatten på flaska, och det var verkligen kallt för butikerna sålde flaskan mer eller mindre fryst. Det var en bra törstsläckare men efter en stund var man lika törstig igen.
Kineserna själva dricker visserligen det kalla vattnet men det var än vanligare att de bar omkring på en termos te som man fyllde på med varmt vatten vid varje tillfälle man kom åt. Och jag började dricka varmt te som matdryck och även som törstsläckare på hotellet. Och jag upplevde att det höll tillbaka törsten lite längre. Det kan självklart vara ren inbillning från min sida.

Med hem från Kina följde ett antal tekoppar som presenter, samt två sorters te. Ett grönt te och ett oolong te. Och det sjunker stadigt i förpackningarna.

De teförpackningar jag kom hem med från Peking. Den gröna innehåller grönt te och köptes i en liten kvartersbutik. Den vackra kartongen innehåller två mindre kartonger med oolong te.

Grönt te till vänster och oolong till höger.

Den vackra tekoppen jag tog hem för eget bruk.

Koppen består av tre delar. Dels är det själva koppen. Och så ett innanmäte där man placerar tebladen. Och så ett lock.

Man placerar några teblad i själva innanmätet och sätter i det i koppen, det kommer att fungera som en inbyggd sil. Sedan slår man på varmt vatten, kokande vatten för grönt te och cirka 90 grader för oolong te. Med locket på koppen får teet stå och dra. Sedan tar man av locket och ställer det upp och ner så det kan fungera som en fot för innanmätet. Man lyfter ut innanmätet med bladen och placerar det på koppen. Sedan är det bara att avnjuta det goda teet.

Man fortsätter sedan att brygga te på samma blad flera gånger. Hur många gånger är beroende på hur hög kvalité teet har. Vissa tesorter anses smaka bäst efter flera bryggningar, det kan till och med vara så att den första bryggningen anses smaka sämst av alla.

Jag har under flera år tjatat på min lokala kinarestaurang att de borde ha ett kinesiskt öl. Det har inte varit lätt då deras dryckesleverantör inte har förstått mitt stora behov.

Men nu har det äntligen vänt. Idag blev jag serverad en Tsingtao, ett äkta importerat kinesiskt öl. Ett öl som jag drack stora mängder av i Peking. Fast i Peking serverades ölen på restauranger alltid i halvlitersflaskor.

När den gyllene drycken rinner nerför min strupe minns jag tillbaka till Peking där byggnadsarbetarna drack en liter var till lunch och sedan högljudda gick ut till sina grävmaskiner och plockade fram en gammal trasig matta som de slängde ut på trottoaren och tog sig en middagslur.
Eller hur gott det var med en kall öl när man hade varit ute hela dagen i fuktig värme.

Tänk vilka minnen smaker kan locka fram.

Staden Chengdu, som är huvudstad i provinsen Sichuan, har av UNESCO utsetts till gourmethuvudstad.

Staden fick utmärkelsen på grund av sin starka hängivelse för traditionell matkultur. Där både den moderna matindustrin och den mer traditionella restaurangverksamheten ryms. Man har även en stor årlig matfestival.

Chengdu har en lång tradition inom matkulturen. Ett av Kinas åtta kök, Sichuanköket, har sina rötter i den här staden.

När jag läser Kristers inlägg om Cigarett/Sprit/Öl/Vatten/Glass-handlaren kommer jag att tänka på mitt första möte med en sådan handlare.

Vi hade precis anlänt till hotellet, trötta av jet-lag och slitna av värmen. Vi visste att vattnet i kranen inte var drickbart så vi var tvungna att ge oss ut och handla vatten.

Direkt när man steg ut från hotellet syntes två småbutiker tvärs över gatan, båda med ett rikligt utbud av dryck. Vi korsade gatan utan att ta sikte på någon speciell av de två handlarna då den en ropade ”Water?”.
Aha, tänkte jag, han kan engelska. Så vi gick dit.
Vi plockade åt oss två 1,5 liters flaskor med vatten, två små flaskor med juice och en flaska whisky. För som svensk är man ju fostrad att hålla magen frisk med lite alkohol när man reser utomlands.
När jag frågade vad det kostar fick jag blixtsnabbt svaret 200 yuan. Lite väl dyrt tänkte jag men jag var allt för trött för att käbbla och jag hade köpte en fin whisky, trodde jag.
Så jag betalade och fick frågan var jag kom ifrån.
- Sweden.
- Aha, Sweden, very nice.
Jag korsade åter gatan på väg mot mitt hotell då butiksinnehavaren tjoade ”Sweeedeeen”, jag tittade över min axel och såg hur han log från öra till öra och gjorde tummen upp med båda händerna. Lite förvirrat vinkade jag till honom och gick in på hotellet.
På hotellrummet räknade jag ut att jag betalat nästan 20 yuan för vattnet och 10 för juicen.

Senare på kvällen strosade vi runt i kvarteren vid hotellen. Vi gick in på ett litet snabbköp för att se de lokala varorna. Där fanns samma vattenflaskor och juice som vi köpt tidigare på dagen. Men här kostade vattnet 4 yuan  och juicen 2,40. Så då förstod jag varför vattenförsäljaren blev så förtjust i Sverige.
Under resten av vårt besök handlade vi vårt vatten i det lilla snabbköpet.

Så om du besöker Bijing och bor på det trevliga hotellet Rainbow hotel och ska köpa vatten. Se upp om du går tvärs över gatan från hotellet sett. Där räknar man att du som svensk ska vara villig att betala hutlösa priser för vattnet. Jag beklagar, det är  mitt fel.

Det där med priset på vatten kan variera av många orsaker. Vi ett tillfälle skulle vi köpa vatten i en liten butik. Jag frågade vad en liten flaska vatten kostar och fick svaret tre yuan. Då steg vår kinesiska guide fram och frågade vad hennes gäster skulle betala för vattnet, direkt sjönk priset till två yuan.

Det är spännande att handla i Beijing.

Inför min resa till Kina skojade jag med min mamma som skulle följa med att hon absolut måste lära sig att äta med pinnar, för det finns inga andra bestick i Kina. Nu lyckades jag inte att skrämma henne så mycket för hon kunde faktisk äta med pinnar.

Om du funderar på att besöka Kina kan jag lugna dig på bestickfronten. Visserligen är pinnar det vanliga besticket, men på alla restauranger jag besökte fanns det även tillgång till gaffel och kniv. Och självklart finns det alltid skedar att tillgå.

Men självklart ska man försöka äta med pinnar när man besöker Kina. Det är en fördel om du tränar innan avfärd. Om inte annat för att det är väldigt roligt att sitta på restaurangen när maten kommer in, greppa pinnarna och inse att alla de kinesiska gästerna vid borden runt dig tittar nyfiket för att se hur du ska klara det. Då tar du en matbit med pinnarna och svingar in den i munnen utan problem och sedan ler du mot ett grannbord och jag lovar att du kommer mötas av ett glatt leende eller skratt.

Jag hittade det här lilla klippet på Youtube om hur man ska hålla sina pinnar. Tyvärr har jag aldrig hittat en instruktion på svenska så om du känner till en får du gärna lämna en kommentar med en länk.